Barn knyter an till, blir trygga med vuxna i sin närhet, oftast starkare till en person i taget. Ett exempel på det är när vi upplever ett barn extra mammigt eller pappigt. Samma sak gäller alltså på förskolan. När barnets tryggaste person(vårdnadshavaren) säger hejdå, kan det först bli förtvivlat. Men när den personen försvinner runt hörnet, kan en pedagog barnet knutit an till att fungera som ersättare. Svåra lämningar behöver inte vara oroande i sig. Inte heller ett tecken på att barnet inte trivs på förskolan. Och även om allt man vill är att stanna kvar tills barnet slutat gråta, så är det inte nödvändigtvis dåligt att ibland ha lite separationsångest. Självklart ska det ”tränas” på ett bra sätt men om vi lär dem bemästra stress i små doser i barndomen kan ha en ”vaccinerande” effekt på den psykiska hälsan senare i livet
